Nya vindar

Det händer egentligen inget i mitt liv just nu, men ändå händer det en hel massa på många olika plan. Svårt att förklara men jag ska försöka mitt bästa. Det blir mer personligt än jag hitills skrivit, och jag kan lova att jag funderat en stund på vad jag ska skriva här och vad jag ska hålla för mig själv. Men ofta ger man ju små vinkar och berättar inte allt och så kan det ju kännas lite som att man stänger dörren framför näsan på nån...Jag blev sjukskriven igen. För smärtor i mina ben som troligen härrör sig från ryggen. Nu ska jag äntligen undersökas från topp till tå och jag hoppas på en chans att skola om mig till ett nytt yrke i höst. Mina handleder är inte i skick, gamla skador och elak artos, slitningar från en reumasjukdom börjar göra sig påminda nu när man inte är så ung längre och det gör livet ganska jobbigt mellan varven. Jag är i grund och botten en glad och sprallig människa men smärta äter på humöret, likaså som tröttheten som kommer när sömnen blir störd, oron gnager ens själ och den inre harmonin är försvunnen.

Att jobba med barn är härligt, men det tar också fysiskt på krafterna. Under det gångna året har jag funderat en hel massa, gråtit och förbannat men också nått en insikt. När daghemmet som jag jobbat på i två år nu läggs ner, ska jag också vända ett nytt blad i boken. Vart det för mig vet jag inte, men jag hoppas på nya friska vindar. Ännu är allt öppet, jag har ingen aning om mina drömmar går i uppfyllelse, men jag gör mitt bästa för att styra det till den riktningen. Läkaren jag besökte igår gav mig sitt fulla stöd, men han vill givetvis se alla magnetröntgen- och vanliga röntgenbilder innan han ger ett utlåtande.

Jag behöver ett jobb som min kropp klarar av, nåt där jag får utlopp för allt det som bubblar i mig och nåt jag trivs med. Jag känner att jag är skyldig mig och min familj det att jag nu tar ett steg mot något som hoppeligen är bättre. Det är vemodigt att lämna sitt jobb, men det gör vi alla i samma daghem nu, alla på en gång, då det ändå läggs ner. Det är heller inte lätt att acceptera att man har begränsningar som inte fanns där för några år sedan.

Det är ett sorgearbete man går igenom. För några år sedan gjorde jag en massa roliga saker, böjde till gaffelsmycken, restaurerade möbler, målade hela insidan på vårt hus, byggde saker, högg ved och handarbetade. Nu blir mitt pyssel bara mjukare och mindre men gnistan finns alltid där. Jag vill alltid ha kvar mina visioner och om annat inte går så får mannen förverkliga dem, för envis det har jag alltid varit! :)

Det är inte synd om mig, jag är jättelycklig för jag har min underbara man, min fina familj och vårt underbara hus! Resten är bara detaljer som man får leva med, på gott och ont. Jag ville bara att ni skulle veta vad läget är, då jag ändå gett små vinkar här och där. Jag finns här som vanligt, pysslar på och är bubbligt kreativ för det kan ingen ta ifrån mig! :)

Och om du orkat läsa ända hit så tackar jag för det! :)

Kamomilla

Pyydän anteeksi suomenkielisiltä lukijoiltani en millään jaksa tällä kertaa kääntää tuota tekstiä. Liian pitkä..

kamomilla