Jag besökte landets huvudstad Helsingfors igår i jobbärenden. Medan jag stod där på Böle järnvägsstation och väntade på tåget hem, slogs jag av en så fruktansvärd hemlängtan. Inte en blomma, inte ett träd, inte ens ett ynka litet grässtrå... Nej vet ni, det är inget för Kamomilla det. Och dessutom kände jag mig som lantlollan i stan, eller kanske lite som Alice i underlandet? Jag passar liksom inte in, och känner mig jätteosäker.
Nå, väl hemma kändes allt bra igen. I farstun möttes jag ju av dessa två filurer som bor hos oss! Samtidigt får ni ju lite farstu och tamburbilder.
Den där gulnade byrån ska repareras (lådfronten lossnar) och så ska den målas- det är ett av de närmaste projekten i Villa kamomilla.
ha en skön lördag- nu går jag ut i solen!
Kamomilla
Kävin Helsingissä eilen. Minuun iski hirvittävä koti-ikävä tässä Pasilan asemalla. Ei kukkia, ei puita, ei pienitäkään ruohoa missään.. En viihdy kaupungsissa, minulle tulee ihan Liisa Ihmemaassa olo. Epävarma ja epämukava. No, onneksi kotona oli vastaanottokomitea vastassa! Samalla saatte hahmoteltua miltä porstua ja eteinen näyttävät. Tuo kellastunut lipasto odottaa korjausta ja maalausta. Se on minun seuraava projekti!
Ihanaa lauantaita sinulle- nyt menen ulos aurinkoon!!
Kamomilla
Synd att täcka det trevliga fönstret, men man kan inte äta kakan och ha den kvar.. Allt har sitt pris.
Den arma kölden har ställt till det för oss, för vattenrören har frusit... Vi får vatten till gårdsbastun som tur är, men lite jobbigt är det ju att knalla dit efter vatten varje gång hinken i köket behöver fyllas eller toan spolas... Men vi klarar oss, vi får leka torpare som har brunnen på gården.. Kunde man förr, kan man nu. Det går ingen nöd på oss. Vi hoppas ändå att vi får hjälp inom en snar framtid, för bykberget växer. 
