Jag har många gånger blivit ombedd att fota bröllop men alltid nekat. Jag har inte vågat. Inget får gå fel, man måste ha flera kamerahus och nerver av stål, och gärna också en assistent Jag är ingen snabb fotograf som gillar tuffa utmaningar, jag gillar att fota i eget tempo och ser mitt porträttfotograferande mera som en konstform. Mitt största intresse ligger dessutom på interiörfoto, det kan jag.
Under ett mycket svagt ögonblick lyckades min studiekompis från fotoskoletiden övertala mig att komma och föreviga hans bröllop. Jag vet fortfarande inte varför jag inte kunde säga nej. Att brudgummen själv är bröllopsfotograf, gjorde inte min uppgift ett dugg lättare...
Nu är jag en erfarenhet rikare och vet att jag i fortsättningen också kommer att tacka nej. Det är för tufft för min kropp, fysiskt tungt, jag är ju reumatiker. Följande dag var jag som jag hade blivit under ett tåg, så sjuk och öm. Det är dessutom för nervigt och stressande. Det är inte ekonomiskt lönsamt. Förr räckte det ju med några bilder, nu ska en bröllopsfotograf orka vara med hela dagen. 10 timmars fotande är inget mot de timmar som ska spenderas framför skärmen efteråt med de typ tusen bilder man har på minneskorten..
Som upplevelse var detta ändå värdefullt. Jag kunde kanske tänka mig att göra bröllop som andra fotograf, och bara fota detaljer, men inte som huvudfotograf...Nu
vet jag ju hur det är, och nu ska jag ändå njuta av de bilder som föddes där, och jag hoppas brudparet är nöjda. Jag önskar dem all lycka i livet. Kärleken är störst!
Mer bilder i nästa inlägg, om ni vill se?
Minua on monta kertaa pyydetty hääkuvaajaksi mutta olen aina kieltäytynyt, monestakin syystä. En ole uskaltanut, sillä sellaisena päivänä mikään ei saa mennä pieleen. Pitäisi rautaisten hermojen lisäksi olla ainakin yksi vararunko (kamera siis) ja mielellään myös assari. Sitäpaitsi en ole nopeiden tilanteiden kuvaaja, pidän rauhallisesta kuvaamisesta ja sisustuskuvat ovat minun juttu, sen hallitsen. Liian huonot hermot siis.
Heikkona hetkenä kuitenkin suostuin kun opiskelijakaveri valokuvauslinjalta pyysi minua ikuistamaan häitään. En vieläkään ymmärrä miksi suostuin, nuori herra oli vaan niin sinnikäs ja sai ylipuhuttua. Se tosiasia että hän itse on hääkuvaaja ei yhtään helpottanut minun olotilaa...
Nyt olen kuitenkin kokemusta rikkaampi ja tiedän että jatkossakin tulen kieltäytymään hääkeikoista sillä se on fyysisesti liian rankka minulle. Sairastan reumaa ja olin tämän päivän jälkeen kuin junan alle jäänyt. Ennen vanhaan muutama kuva riitti, nykyäänhän hääkuvaaja seuraa hääparia koko päivän läpi. Kokemuksena tämä oli kuitenkin todella antoisa, sillä nyt tiedän ettei tämä ole minun juttu, vaikka mitä sanoisitte. Voisin ehkä kakkoskuvaajana seurata, fiiliskuvaajana siis, detsuja tallentaen, mutta en ykköskuvaajana.
Kokemuksena siis suunnattoman arvokas ja aion nauttia näistä kuvista joita siellä syntyi. Toivotan hääparille onnea elämän varrelle!
Lisää kuvia seuraavassa postauksessa jos haluatte nähdä?