Jag vet aldrig hur det slutar

Familjefotografering är svårt. Jättesvårt. Så svårt att jag ibland överväger att lägga av. Förväntningarna kan vara enorma och aldrig vill det gå som i Strömsö. Ju fler medlemmar i familjen, desto fler åsikter. Ibland känns det som att ingen tittar åt rätt håll. Nån gäspar. Nån nyper syster i armen. Nån vill bara inte och nån annan vill synas hela tiden. Nån gråter. Nån annan springer åt ett annat håll. Nån är sur. Nån vill bara hem, eller behöver kisi. Listan är lång och efteråt kan man vara rätt så utpumpad.
Men överlag är det kul! :)
Kul var det den här gången också, när vi möttes vid stranden i kvällssolen och bara försökte slappna av och få till det på nåt vis. Tack till er, familjen. :)  Ni bjöd verkligen till och jag hade kul!

                                                                            Bilderna är publicerade med familjens tillstånd

Perhekuvaus on vaikea laji. Todella vaikea. Niin vaikeaa että joskus mietin että jättäisinkö pois kokonaan. Odotukset ovat yleensä korkealla eikä mikään koskaan  mene kuin Strömsössä. Mitä enemmän perheenjäseniä, sen enemmän mielipiteitä. Joskus tuntuu ettei kukaan katso oikeaan suuntaan. Joku haukottelee ääneen. Joku nipistää siskoa käteen. Joku vaan ei yksinkertaisesti halua, ja joku halauaa olla esillä koko ajan. Joku itkee. Joku juoksee toiseen suuntaan. Joku mököttää. Joku haluaa vain kotiin ja jollain toisella on pissahätä. Pitkä lista ja kuvausten jälkeen voinkin olla aika uupunut, mutta yleensä minulla on hauskaa.Niin tälläkin kertaa, kun tavattiin rannalla ilta-auringossa ja yritettiin rentoutua ja saada kuvat onnistumaan. Iso kiitos teille, iloinen ihana perhe.  Tämä meni kivasti!