Spännande stunder och intensiva blickar

 Just innan augusti byttes till september hade jag en utefotografering med en liten fröken. Solen sken tidvis, men en föraning om hösten fanns i luften. Vi anade att det var en av de där sista dagarna man kunde vara barfota och ha klänning.

Lilla fröken ville. Och ville inte- och det är det som är så spännande med dessa ettåringar- Du kan sällan lura eller muta till dig nåt. Det måste finnas där, men när de bjuder till, är det en så genuin och fin kontakt man får. För mig är det det som gör en bra bild. Kontakt. Oavsett om barnet tittar in i kameran eller inte. De vet ju inte vad man gör, men de ser att man finns där och de visar de visar nog om situationen är obekväm.
Man måste vinna deras förtroende. Ibland tar det en god stund, ibland funkar det inte alls, men jag strävar till att alltid gå på barnets villkor.
Och varje gång lär jag mig något nytt.

Denna bild står högt på listan över egna favoriter jag knäppt under mina några år som fotograf. Intensivitet i blicken  minsann!

Tack till lilla fröken och frökens föräldrar för att jag fick visa bilderna!

Juuri ennen kuin elokuu vaihtui syyskuuksi, sain taas ilon kuvata yksivuotiskuvia. Aurinko paistoi välillä, mutta ilmassa oli lähestyvän syksyn tuntua. Aavistimme että nämä olisivat niitä viimeisä mekkopäiviä ja päiviä jolloin kuljetaan paljain jaloin.

Pikku neiti tahtoi kaikenlaista. Ja välillä ei mitään- ja sehän näissä yksivuotiaissa onkin niin jännää. Niitä ei noin vain voi juksata tai lahjoa. Yhteys on tärkeä, ja kun lapsi ilmaisee sen, tunne on aito ja erikoinen. Minussa se onkin kaikkein tärkeintä kuvassa. Yhteys. Riippumatta siitä katsooko lapsi kameraan vai ei. Lapsethan eivät ymmärrä tilannetta , huomaavat vain jokun heiluvan siellä edessä ja ilmoittavat kyllä heti jos tilaanne on epämiellyttävä. Luottamus on ansaittava.
Tuo viimeinen kuva on yksi ehdoton oma suosikki- todella intensiivinen katse.